Jultomten
Jultomten är vid närmare eftertanke en besynnerlig figur. Han
dyker upp en gång om året och då endast för att ge presenter till folk. Hans
sociala kontakter med andra människor [för han är väl en människa, eller ?]
tycks inskränka sig till denna korta stund då han givmild och godhjärtad träder
in i människors hem. Han behöver knappast legitimera sin uppenbarelse, alla
vänta på en kanske till och med längtar efter honom.
Midvinternattens
köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
***
Står där
så grå vid
ladugårdsdörr grå mot den vita drivan,
tittar som många vintrar förr upp emot månens skiva.
Tittar mot skogen där gran och fur drar kring gården sin dunkla mur.
Grubblar fast ej det lär båta, över en underlig gåta.
***
För sin
hand genom skägg och hår skakar huvud och hätta.
Nej den gåtan var allt för svår.
Nej, jag gissar ej detta.
Slår som han plägar inom kort, slika spörjande tankar bort.
Går att ordna och pyssla, går att sköta sin syssla.
***
Går till
visthus och redskapshus,
känner på alla låsen,
korna drömma vid månens ljus sommardrömmar vid båsen.
Glömsk av sele och pisk och töm, pålle i stallet har ock en dröm.
Krubban han lutar över fylls av doftande klöver.
***
Går till
stängslet för lamm och får ser hur de sova där inne,
går till hönsen där tuppen står stolt på sin högsta pinne.
Karo i hundbots halm mår gott, vaknar och viftar svansen smått.
Karo sin tomte känner de äro goda vänner.
Endast tomten är vaken. Viktor Rydberg