Jultomten

Jultomten är vid närmare eftertanke en besynnerlig figur. Han dyker upp en gång om året och då endast för att ge presenter till folk. Hans sociala kontakter med andra människor [för han är väl en människa, eller ?] tycks inskränka sig till denna korta stund då han givmild och godhjärtad träder in i människors hem. Han behöver knappast legitimera sin uppenbarelse, alla vänta på en kanske till och med längtar efter honom.

Hur har det blivit så här? Varifrån har tomtemyten kommit egentligen och vem är han? Vi ska i det följande avsnittet försöka besvara dessa frågor.

Sankt Nikolaus December 6

Var kommer jultomten ifrån ? Ja, vi kan till att börja med konstatera att han har fötts och återuppstått i flera skepnader under årens lopp. Som så många andra av oss svenska medborgare är även Jultomten invandrare, närmare bestämt från Turkiet. År 270 föddes nämligen i staden Patara en liten gosse som kom att hetas Nikolaus. Hans familj var förmögen vilket ju är en lämplig förutsättning för den givmildhet han senare visar prov på, Nikolaus växte upp och blev så småningom utnämnd till biskop i staden Myra. Biskop Nikolaus levde i en svår tid för de kristna. De härskande romarna förföljde de kristna alltifrån år 303. Nikolaus fick dock behålla livhanken och dog lugnt och stilla den 6 december år 347. Detta datum bär än idag hans namn i vår svenska almanacka.

Inget helgon kan tävla mot Nikolaus vad gäller antalet legender kring sin person. På väg till kyrkomötet i Nicea räddade han det skepp han själv och ett antal andra delegater befann sig på undan en fruktansvärd storm. Sådana mirakler blev det fler av både när han var i livet och efter hädanfärden. Sjömän som tråkade i nöd på havet ropade på honom och lovade skänka vad de förmådde till hans kyrka i Myra och vips, stod han där iklädd sin biskopsdräkt balanserande på relingen medan han riktade sin kräkla mot de brusande vågorna som genast lugnade ner sig

Nikolaus rykte som sjöfararnas beskyddare spred sig, särskilt under högmedeltiden, som en löpeld ut över Europa. Tusentals kyrkor i europeiska sjöstäder och fiskelägen helgades åt honom. I Sverige finns det sådana tempel i bl. a Stockholm, Simrishamn, Sölvesborg och Visby.

Redan i tidig medeltid blev Myra med sin helgongrav ett av kristenenhetens förnämsta vallfarts mål vilket medförde stora inkomster förutom de redan nämnda gåvorna från räddade sjöfarare. Patriarken i Konstantinopel gladdes åt dessa gåvor som strömmade in men det gjorde inte påven i Rom. Han gillade inte att så stora rikedomar gick honom förbi. I april 1087 seglade en eskader med påven Viktor 111:s välsignelse iväg till Myra för att göra en raid mot den kyrka där Nikolaus kvarlevor fanns bevarade. När Myrnaborna upptäckte vad som höll på att hända tvingades rövarna att ta till flykten. Med sig hade de större delen av kyrkans skatter samt Nikolaus kvarlevor förutom underkäken och ett strålben. Dessa finns fortfarande bevarade och kan beskådas på stadsmuseét i Antalya.

Påven lät gravsätta de bortrövade kvarlevorna på nytt i staden Bari. Han förde också in den nya gravsättningsdagen, den 9 maj, i kalendern som Nikolaus egentliga helgondag. Intresset för Nikolaus blossade upp bl.a. efter en effektiv propagandasatts in. En kyrkohistoriker har beskrivit det hela som ett Nikolaus segertåg över hela Europa.

Förutom att vara sjömännens speciella skyddshelgon kom Nikolaus i Frankrike att bli skolbarnens beskyddare. Redan under medeltiden brukade man vid terminslutet före jul uppföra legendspel i skolorna, och de förlades då till Nikolausdagen, den sista läsdagen före jul, när skolbarnen skickades iväg på en ofta många mil lång vandring hem. Då kunde det vara bra att träffa sitt skyddshelgon. Alltså firade han med ett utklädningståg i skolan. Någon vuxen uppträdde i full biskopsornat och med den angenäma rollen att dela ut beröm och godis åt sedliga, flitiga och snälla elever. Det rörde sig ofta om äpplen och vetebullar. I sitt följe hade emellertid Nikolaus en djävulsfigur med horn och päls. För att visa vem som hade befälet ledde biskopen honom i en kedja. Djävulen höll ett ris i ena handen och e säck i den andra och gick nu runt till lata, busiga och oläraktiga barn, drog dem i håret, slog dem med riset och hotade att stoppa dem i sin säck för vidare transport till helvetet. Bägge figurerna kom med tiden att ingå i vårt svenska julfirande. Biskopen blev tomte och djävulen blev julbock.

Under reformationstiden när vi i Nordeuropa blev protestanter, förändrades synen på alla de katolska helgonen. Man menade att helgonen med Sankt Nikolaus i spetsen vände barnens sinne bort från Kristus. Samtidigt är det svårt att utrota en sådan populär sed som Nikolauspresenterna. Ett exempel på hur fast rotade dessa seder var, visar att man i Sverige, Gotland ända in på 1990-talet gav barnen Niklasgottis under kudden natten före julafton[ tidigare natten före den 6 december]. Det gällde att låta seden leva kvar men att ge den ett evangeliskt acceptabelt utseende. På många håll lät man Nikolaus leva vidare alltjämt utstyrd som en ståtlig och långskäggig biskop med mantel och mitra men med det mera neutrala och mindre kyrkligt kontroversielle namnet "julgubbe", på tyska Weihnachtsmann. I England, där man inte tog helgonkultens avskaffande så allvarligt, bibehöll man både figuren och namnet - Santa Claus har där aldrig varit rubbad i sin ställning som julklappsdistributör. Mest ursprunglig är sankt Nikolaus i nederländsk tradition. och det var antagligen därifrån som han exporterades till USA, där Santa kan följas tillbaka till holländarna i Nya Amsterdam i New York. I nederländerna, liksom på en del andra håll, är Nikolauspresenterna fortfarande knutna till hans helgondag den 6 december.

Han blev efter sin död helgonförklarad och var bland annat barnens speciella skyddshelgon.
Han blev känd i Sverige under mitten av 1800-talet genom import av julpynt m.m. och fick sitt namn från folktrons tomte.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken. Viktor Rydberg

åter till innehållssidan.