Glada malmöbor i
helvetets bastu. Helvetet var för medeltidsmänniskorna den värsta plats som
fanns. Varför då sådan skånsk glädje?
I Malmö är helvetet en trevlig
plats!
Av Sven Rosborn
Det är under slutet av
medeltiden, låt oss säga förmiddagen en vårdag 1461. På en hög
byggnadsställning står några män med målarpenslar i händerna. - "Vet
du", säger den ene, "de som bor i Malmö är smådjävlar hela högen! -
"Sant sa du", säger den andre. "Låt oss befästa att malmöborna
gillar helvetet!" Och så började de på kapellets vägg måla av de
innevånare i den tidens storstad Malmö som kommit till helvetet. Och alla skrattar!
Fortfarande, efter mer än
ett halvt årtusende, kan du se dessa nöjda människor. De bildar en av många
grupper i den fantastiska bildskatt som finns i Krämarkapellet i S:t Petri
kyrka. Krämarkapellet uppfördes direkt norr om S:t Petris höga torn troligtvis
runt 1460. Tornet vilar verkligen på lös sand - det har nämligen störtat två
gången. Första gången var år 1420.
På den tiden låg Malmös
rådhus direkt norr om kyrkogården, ut mot Östergatan. Den stackars stadsskrivaren
hade just inköpt en dyr pergamentsbok där han planerade att skriva in viktiga
händelser i stadens historia. Här satt han nu; boken var uppslagen,
fjäderpennan låg i handen ... och då hände det. Förskräckt skrev han de första
meningarna i boken: "1420. Ack hur hastigt nedstörtade inte kyrkans
torn!" Hela tornet landade rakt utanför hans fönster. År 1442 hade ett
nytt torn byggts upp men då var det dags för nästa stora tornras. Först efter
det att ytterligare ett torn uppförts, det nuvarande, kunde man bygga
Krämarkapellet. Det händer numera att det lossnar kalkbitar från kapellets
valv. När kommer kyrktornet en tredje gång?
Krämarkapellet bekostades
av den tidens rikare hantverkare. Ett myller av helgon, människor, djur och de
mest fantasieggande monster finns att beskåda. Ge dig tid till detta. Ta gärna
med en kikare; det är högt till takvalven. Bland helgonen intar S:t Petrus och
S:t Paulus hedersplatsen; du ser dem direkt du kommer in i kapellet. Mellan sig
har de Veronicas svetteduk. Veronica störtade fram och torkade av Jesus ansikte
när han bar korset till Golgata. Jesus ansiktsbild blev kvar på tygbiten.
Det finns en mängd
realistiska djurmotiv på väggarna. Duvan hänger över evangelisterna, vilka är
symboliskt närvarande i form av djur: Lukas som en oxe, Johannes som en örn och
Markus som ett lejon. Till höger om Paulus sitter i ena valvslutet en katt som
fångat en präktig råtta i munnen; faktiskt Malmös äldsta avbildade råtta. Och i
en valvsvickel sitter något så unikt som en uggla som spelar på säckpipa!
Musikintresset i Malmö har gamla traditioner. Det finns så många djurbilder i
vår kristna konst att jag en gång fick frågan från en förvånad japan: -
"Varför tillber ni kristna djuren som gudar?" Givetvis hade han
missuppfattat situationen men jag fick tid att reflektera. Att studera gammal
kyrkokonst är faktiskt som att ta sig en promenad i Köpenhamns Zoologiske have.
På själva tornväggen finns
tre praktfulla målningsmotiv. Till vänster S:t Göran och draken. Medan Göran
tar sig ett nappatag mot odjuret står prinsessan på knä och ber för sin hjälte.
Hennes mor och far har stått på muren till en stad i bakgrunden men med åren
har föräldraskapet upphört då de två fallit sönder i putssmulor. Till höger
finns en målning som visar hur Jesus pressas ner i en vinpress tillsammans med
vindruvor. På detta sätt förklaras nattvardsvinet som Kristi blod. Mitt emellan
dessa två motiv står den helige Laurentius med sitt grillhalster. Helgonet blev
avrättad genom att grillas levande. Detta bekom honom inte speciellt; enligt en
mycket gammal legend ska han efter en stund ha sagt till grillmästarna: -
"Nu är jag färgiggrillad på den här sidan, vänd mig nu på andra!"
På de andra väggarna dansas
det en märklig dans. Bilderna är tyvärr lite svaga av tidens tand men man ser
tydligt det groteska i denna Malmös äldsta avbildade dansscen. Här dansar de
nämligen par och par. Först ut är kungen som dansar med döden i form av ett
benrangel. Därefter kommer en biskop som också har en benig partner; lite
längre bort tar borgarfrun en svängom med ett skrattande skelett. Detta
dödsdansmotiv blev mycket populärt i Europa under den stora digerdödens tid,
dvs. ca 1350. En präst såg då en natt hur nyligen begravda döda dansade
ringdans på kyrkogårdens gravar med gamla benrangel.
Tillbaka till där jag
började; de skrattande i helvetet. Målningen finns direkt över ingången till
Krämarekapellet. Här sitter Jesus på regnbågen och ur hans mun utgår lag och
evangelium, på bilden representerade av ett svärd och en lilja. Till höger har
han Johannes döparen som har helvetet under sig. Till vänster sitter jungfru
Maria. Hon har helt ogenerat lyft upp sitt ena bröst. Under henne ska enligt
det liturgiska mönstret paradiset finnas. Nog är det märkligt att malmöborna
skrattar i helvetet men av paradiset finns inget kvar, bara en tom vit yta. All
målad, paradisisk puts har trillat av!
Allt detta och
mer därtill finner du genom att gå in 
