Frans Henrik KOCKUM

2 Juli 1840 - 18 Februari 1910

Noteringar

Efter slutad skolgång vid latin och tekniska skolorna i Malmö, blev han som 13 årig satt in i polytekniska skolan i Hannover, efter polyteknisk studentexamen 1858 gick han bergsakademin i Freiburg och sedan i Leoben där han avlade bergsingenjörsexamen 1861.
Efter ytterligare resor och studier erhöll han anställning hos fadern.
De svårigheter de Kockumska Verken råkade ut för då Frans Kockum d ä:s dog och därpå följande krisåret 1876 övervanns av Frans Kockum d y. Bodde i tobaksfabrikens (Jörgen Kocks) hus vid Västergatan och sommarhus, villan Bjersund i Bjerred. Även under Kockums sista år kunde man ofta se honom till häst, med en elegant och hurtig hållning.
Han 1861 upptogs i handelshuset F H Kockum i Malmö, där fadern då ännu var den ledande. Frans K placerades först vid kopparverket i Virum, men sedan detta sålts 1863, arbetade han på huvudkontoret i Malmö, där han blev faderns närmaste medarbetare. När F H Kockums tobaksfabrik 1866 blev aktiebolag, utsågs Frans K o äldste brodern Lorens K till disponenter, men F K behöll samtidigt sin befattning på huvudkontoret.

Fabriker

Ett nytt fabrikskomplex för tobakstillverkningen invigdes 1874 med adress Västergatan 58, och dit förlades hela handelshusets centraladministration.
I tobaksbolaget efterträddes fadern, som avled 1875, av Lorens K som VD.
Långvarig lågkonjunktur rådde, och faderns stora förmögenhet var bunden i hans företag, varför delning mellan arvingarna ej kunde ske. Det var därför nödvändigt, att även för Örmo o Kallinge bruk samt manufakturverket i Ronneby bilda ett gemensamt aktiebolag, där släktkretsen innehade aktiestocken. Genom F K:s energiska arbete tillkom den första bolagsordningen redan 29 oktober, så att Kockums Jernverks AB från 1 januari 1876 kunde överta de tre industrierna. F K blev både styrelseordförande och VD med säte i Malmö. Det nya bolaget hade länge finansiella svårigheter, genom att bankerna under depressionen var återhållsamma med krediter. F K lämnade därför personligen stora försträckningar till bolaget och arbetade oupphörligt på rationaliseringar och förbättringar. Särskilt intresserade honom martinprocessen, eftersom Kallinge arbetade med både tackjärn o skrot som utgångsmaterial. 1883 köpte K ett begagnat engelskt tunnplåtvalsverk till Kallinge, som därigenom tredubblade produktionen med oförändrad arbetsstyrka och kunde åstadkomma en glödskalfri plåt av högre kvalitet.

 

Örmo Bruk. Vid Örmo bruk med sina stora skogsarealer började F K planera för en sulfitfabrik, varvid järnhanteringen skulle nedläggas och gjuteri- o verkstadsrörelsen flyttas till Kallinge. Trots styrelsens betänksamhet lyckades F K 1887 genomdriva dessa planer och fick Kockums Jernverks AB att med stor andel inträda i Konga AB, som för ändamålet grundades 11 maj 1888 med F K som VD.
Maskiner, bostäder och arbetare med familjer förflyttades med fordon den ca 4 mil långa vägen till Kallinge. Följande år kom sulfitfabriken i gång vid Örmo och vid Kallinge uppfördes gjuteri och mekanisk verkstad för tillverkning av bl.a. slåttermaskiner. Vid manufakturverket i Ronneby producerades mest förtenta plåtkärl. Men allmänhetens konservativa vanor och utländsk konkurrens hämmade utvecklingen och rörelsen var föga lönande. F K satsade därför 1890 på ett galvaniseringsverk, där plåtkärlen överdrogs med zink och genast blev en stor artikel. Kort därefter uppstod efterfrågan på emaljerade kärl, som börjat uppmärksammas utomlands. Styrelsen var tveksam, men F K lyckades 1892 få till stånd ett litet emaljeringsverk efter engelskt mönster. Det igångsattes följande år men var svårare än beräknat att sköta.
F K engagerade därför hösten 94 den tyske emaljörmästaren Albert Vollmer från Pinneberg. Genom honom blev verket framgångsrikt; Vollmer utsågs 1896 till disponent, och Kockums emaljerade hushållskärl visades på Malmöutställningen så. Bolagets utställningspaviljong flyttades därifrån till Kallinge och förvandlades till ett kapell åt bruksfolket (använt till 38). Vid Stockholmsutställningen 1897 väckte de emaljerade kärlen stor uppmärksamhet. Året därpå lät F K uppföra en anläggning i Kallinge för emaljering av gjutna kaminer. I Ronneby medförde framgångarna, att produktionen lades om till enbart emaljerade kärl, och avsättningen inriktades allt mera på export. Snart vann Kockums emaljerverk världsrykte. Kallinge bruks martinugn hade sur infodring och därför problem med fosforhalten. F K hade följt utvecklingen utomlands och beslöt 1890 att ombygga ugnen för den defosforerande basiska martinprocessen, vilket ledde till en avsevärd produktionsökning och kostnadssänkning. En ny 14 tons basisk martinugn blev klar 1908, och metoden blev snart den i Sverige mest använda.

 

Malmö. F K intresserade sig också varmt för hemstaden Malmö, där han liksom fadern var mycket uppskattad och till vars skolor han donerade stora summor. Hans hem utgjorde länge en medelpunkt i stadens societetsliv. Efter K:s frånfälle övertog hans änka skötseln av den stora förmögenheten och blev styrelseordförande i Kockums förvaltnings AB.

Bjersunds Tegelfabrik, Bjärred. Bruket drevs från 1855 - mitten av 1800-talet. Eftersom ägaren Frans Henrik Kockum byggde sin sommarvilla alldeles intill bruket bevarades byggnaderna. Byggnaderna renoverades grundligt år 1979.

Cementbolagets Tegelbruk. Grundades år 1854 av Frans Henrik Kockum och blev Skånes största tegelfabrik. Uppköptes sedermera år 1870 av Skånska Cementaktiebolaget, som sedan även byggde en cementfabrik i Lomma industrihamnen.

 

Frans Henrik Kockum

Född: 1802-09-27 Malmö. Död: 1875-02-12 Malmö

Far: Lorens Kockum 1773 - 1825

Mor: Anna S Suell (1777 - 1831), dotter till Frans Suell d.y. 1744 - 1818

Familjen Kockum var bosatta i Jörgen Kocks hus på Västergatan.
Frans Henrik, föddes i det hus där senare SDS hade sitt kontor på Östergatan.

Noteringar

Efter slutade studier blev han bokhållare på sin faders Lorens Kockums kontor.
Redan vid denna tid gjorde han sig så välkänd att han av vänner och bekanta var mycket högt skattad och åtnjöt stort förtroende.
Vid faderns plötsliga död 1825 fick han huvudansvaret att reda upp alla affärer, vilket lyckades då hans anseende gjorde att han fick krediter och finansiellt understöd.
Han fick Kommerskollegiumets tillstånd att i Malmö driva tobaks- och snusfabrik 1826. Tobaksfabriken uppdrev han inom några år genom modernisering och fördelaktiga inköp av råmaterial.
Fabriken blev sen hans mjölkko, som försåg honom med medel till alla affärer han gjorde. Sedan han 1838 inköpt Holmen anlade han 1840-41 gjuteri och mekanisk verkstad som 1866 blev Kockums Mekaniska Verkstad Aktiebolag.

Han införde vitbetsockertillverkning vid den gamla sockerfabriken i Landskrona, denna övertogs 1853 på Kockums initiativ av Skånska Sockerfabriksaktiebolaget där han satt i styrelsen i 22 år.
Han köpte Tegelbruket i Lomma, senare utvecklat till även cementfabrik.
Han var en tid ägare av Stadt Hamburgs värdshus i Malmö, i Höganäs stenkolsverk var han en stor intressent.
I Malmö var han intressent och medverkade vid grundandet av flera industrier, såsom gaslysnings- aktiebolaget, anlagt 1852, Malmö Manufakturaktiebolag med bomullspinneriet, Malmö Ångbåtsaktiebolag m fl. År 1858 startade Kockum en fabrik i Kallinge för tillverkning av galvaniserade kärl av stål och järnplåt.


Historiska personer:

Frans Henrik Kockum.


Entreprenör är det ord vi i dag använder för att beskriva en person som Frans Henrik Kockum d.ä. Trots att hans far, Lorens hade tobaksfabrik och fastigheter och hans mor, Anna var dotter till den store industrimannen Frans Suell blev det ingen dans på rosor för Frans Henrik.
När hans far Lorens Kockum plötsligt dog 1825 var hela Malmös finansliv i gungning. 1817 hade stadens enda bank, Malmö Discont, kraschat.
Även faderns dödsbo sattes i konkurs, men Frans Henrik fick överta driften av tobaksfabriken och gjorde det med den äran.
Det blev så småningom mycket pengar i vinst som kunde investeras på annat håll. Ett av många projekt var att starta ett gjuteri söder om staden. (Där ligger nu Davidshalls Torg. Kockumsgatan och Verkstadsgatan minner om verksamheten.)
Man började med jordbruksredskap och spisar men snart kom ångmaskiner, järnvägsvagnar och båtar att dominera.
På 1870-talet blev området för trångt och man sökte sig ut till hamnen. Här kom Kockum att genom hundra år dominera med sina verkstäder och dockor. Det var under ett halvt sekel Malmös största arbetsplats med som mest nästan 6 000 anställda 1960.
Den stora bockkranen är nu borta men Kockums finns kvar som ubåtsvarv och ägs numera tillsammans med Karlskronavarvet av HDW Group i Kiel.
Frans Henriks tobaksfabrik gick även den en lysande framtid till mötes.
1913 slogs flera stora svenska tobaksbolag samman och bildade Förenade Svenska Tobaksfabriker. När Svenska Tobaksmonopolet bildandes 1915 var Kockums vid Västergatan i Malmö den enda kvarvarande fabriken i Skåne.
1962 byggdes Frans Suells Tobaksfabrik i Malmö hamn.
Hit koncentrerades all tillverkning av cigarrer och cigariller samt stora delar av cigarettillverkningen.
Så småningom tog Volvo, genom Swedish Match över och döpte om det hela till House of Blend för att sedan sälja cigarettilverkningen till Austria Tabak och koncentrera resten till andra fabriker. Idag står fabriken tom.
Frans Henrik var även inblandad i en mängd andra företag i Malmö, Kallinge, Ronneby, Örmo, Landskrona, Lomma.
Det var sockerindustri, järnverk, malmfält, kopparverk, tegelbruk, rederier, ångkvarn, porslinsfabrik och tändsticksfabrik mm.
Allt blev inte guld men mycket har funnits kvar som livskraftiga företag in i vår tid.
Frans Henrik Kockum d.ä. var en stor man inte bara i Skåne utan även för hela det svenska näringslivet.

Tillbaka.