Limhamns Fiskeläge

Limhamnsillen, ålafisket, all fiske var av betydelse. Vid havet nedanför den numera nästan helt försvunna Järavallen på Hyllie sockens gamla allmänningsmark bosatte sig år 1825 indelte husaren Sven Nilsson för att söka sin bärgning som yrkesfiskare, ingen kunde väl då ana att hans då obetydliga korsvirkeslänga kom att vara upprinnelsen till ett helt fiskeläge som kom inom ett par mansåldrar att växa sig till att bli det största i Skåne. Bönderna inom socknen hade till vardags sen hedenhös tid bedrivit fiske huvudsakligen till husbehov så i deras ögon var en nytillkommen fiskare inget att förvånas sig över.

Först senare på 1840-talet när ytterligare yrkesfiskare börjat slå sig ner kunde man se och skönja skillnaden i husbehov och yrkesfiskare. Så fortsatte det och år 1950 då man noterade en bosättning på 12 yrkesfiskare, var fiskeläget i Limhamn redan en realitet och så fortsatte det fram till år 1881 då man kunde notera 620 yrkesfiskare. Med alla dessa människor som för eller senare från byarna runt omkring som t.ex. Tygelsjö, Arrie och Anderslöv flyttade i till Limhamn så tog alla med sig sin dialekt, detta skapade tillsammans med alla andra som flyttade när industrin gjorde sitt intåg till Limhamn. Detta tillsammans skapade en näst intill regional dialekt.

Här följer ett antal ord som brukades på 1800-1900-talet

Cementan Cementfabriken

Gipsa Viktoriafabriken/Skånska Cemnetgjuteriet

Spikan Spikfabriken

Bingan Bindgarnsfabriken

Fårrtröden Avundsjuk

Fårrplosstrad Andfådd

Bagéeter Bakom

Bollsihopp Mat hoprörd av icke matlagningskunnig

Bolljiding Bålgeting

Ditta härniade Det här

Femtanfiffi Finurlig

Fästeman Säkerhetsnål

Fårjaffsa si Ha för bråttom

Fryddebrommsare Hembiträde

Hakkepölsa Framstammat tal

Limhamnsbakelse Skorpa

Pilleknarkare Sup

"Språket i Limhamn - en regional dialekt"

Limhamns fiskeläge 1890-talet. I söder ligger fortfarande fiskebebyggelsen i stort sett orörd, med sina små enplanshus, ofta vitkalkade, ofta ännu under sina glänsande papptak och med sina likaledes pappklädda gavelrösten
Dessa välvårdade hus med sina små trädgårdstäppor, klungade trängande sig samman i lä av varandra vid dessa smala gränder, detta ger en bild av hur fiskeläget kunde te sig i fiskeläget Limhamn under expansionens dagar på 1800-talet. Redan nu gör sig de stora och moderna hyreshusen sig påminda och kastar sin skugga över den idyll som i en inte alltför avlägsen framtid tyvärr kommer att försvinna.

Sillagummorna på väg med sin dyrbara men efterfråga last.

I rader rullade fiskarhustrurna sina grönmålade och med stora hjul utrustade och tungt lastade "säljebörar" längs Limhamnsvägen (Öresundsvägen) in till staden för att några timmar senare gå samma väg tillbaka i barlast.
Denna landsvägstrafik upphörde, när "sillatåget" Limhamns Järnväg kom till på 1890-talet, närmare bestämt 1889. Initiativtagare till denna så kallade "sillabana" var självklart "Limhamnskungen" R F Berg.

Här var det med något så ovanligt som med en fjärde klass, den enda i Norden.
Fjärdeklass innebar ståplats vagn utan fönster. Vagnen var till för de sillagummor som skulle till torgen i Malmö varje morgon med fisk, varken gummor eller fisken platsade i tredje klass.
Noteras att detta är landets kortaste järnväg.
Då lastade man börorna i finkan och fiskaregummorna i personvagnen, och så tog man sig fram till Västra Stationen, därefter avlastning för att ta till den traditionella enhjulstransporten (säljebörorna) till kunderna.

Då sillen åkte spårvagn.

Limhamnslinjen.

Juni 1916 beslutade stadsfullmäktige i Malmö att anordna paket – godstransporter med spårvagnarna på Limhamnslinjen, linje 4. Expeditioner för dessa transporter upprättades vid Centralstationen samt Gustav Adolfs Torg, Fridhemstorget och Stjärnplan samt i en kiosk på Järnvägsgatan. Det blev en lyckad satsning med denna nya transportservice eftersom behovet var stort, med tanke på alla tunga och otympliga saker som skulle fraktas omkring. För en symbolisk summa lämnade man sitt paket vid spårvägskioskens på Gustav Adolfs Torg för att senare hämta ut detsamma i Limhamn, eller om så önskades få det utkört till sin hemadress eller annan leveransadress av cykelbuden, unga pojkar som arbetade för spårvägen.
Glada för spårvägens godsservice var också fiskarna som nu kunde leverera sin fisk till gummorna på fisketorget i Malmö i och med att linje 4 öppnats hela sträckan – Limhamn-Malmö [efter inkorporeringen av Limhamn till Malmö 1915] blev järnvägstrafiken från Limhamn glesare vilket inte fiskarna var nöjda med. Så för att få mer fart på handeln satte de sillfångsten på spårvagnen.
Som allt annat står utvecklingen inte stilla, inte ens i Limhamn, bilismen ökade, godstrafiken fick stryka på foten fyrtio år senare, kring 1953.
Nu blev det bilen som fick tjänstgöra som transportmedel. Överhuvudtaget minskade spårvägstrafikens popularitet på 50- och 60-talet, istället gjorde busstrafiken intrång på marknaden. Många ansåg att våra spårvagnar tog för mycket plats och till viss del hindrade trafiken. Den sista spårvägslinjen, Fyran, gick sin sista tur i April 1973.

Fiskaffärer I Malmö samt Limhamn.

Snart började det växa upp fiskaffärer i Malmö. Det var mer praktiskt att ha en lokal eller flera där man kunde få sälja sin fisk. I Limhamn fanns inte detta behov eftersom man köpte sin fisk direkt av fiskarna när dessa kom in med sin last.
Men även Limhamn skulle få sina fiskaffärer och på 50-talet fanns det fem (5) fiskaffärer i Limhamn.
Malmö Fiskcentral innehade två (2) butiker varav en (1) låg på Linnegatan, se bild nedan, detta blev senare till Domus, den andra låg på Västanväg.

Sin höjdpunkt nådde dessa fiskaffärer på 60-talet, då fanns det ca: 96 st. butiker fördelade i Limhamn och Malmö.
Vill man se ett minnesmärke från just dessa glansdagar så ska man bege sig till Västanväg 57 där man på väg kan se denna väggmålning i mosaik.

Fisketransport med "prångaböra"

Nu var det inte längre hanseatiska koggar som skulle ligga på svaj på redden för att lasta sillatunnor till östersjöhamnar, nu gällde endast "rullebörar" samt "prångarekärror" och sina medhavda viktiga *) besman.
I rader rullade fiskarhustrurna sina grönmålade och med stora hjul utrustade och tungt lastade "säljebörar" längs limhamnsvägen in till staden för att några timmar senare gå samma väg tillbaka i barlast.
*)Besman = handvåg/hävstång med motvikt på stången samt en rörlig hylsa med handtag.

Morgonens fångst till säljstället

En fiskarehustru på väg in i staden på Norra Vallgatan, medförande sin "säljböre" fullastad och på väg till sitt säljeställe. I bakgrunden skymtar Frans Suell vår hamnbyggare.
Efter att denna landsvägstrafik upphörde tog "sillatåget" vid dvs.
Limhamns Järnväg vilket skedde på 1890-talet.
Att Limhamn idag är på väg att upphöra att vara ett fiskeläge kan vi lätt konstatera, men det får väl ses som ett led i den stora process vad gäller all omvandling som hela fisket överlag genomgått.
Men vem vet, ännu har man inte som Limhamnsbo glömt, vad fiskeläget betydde den gången under det stora kriget, där rikliga fångster gav ett oväntat tillskott till folkförsörjning i hela landet.

*

Om sillen en än en gång skulle komma, kan det nog även hända, att någon augustikväll och gärna före den andra natten men ny ström Limhamns fiskeflotta med knattrande motorerna åter styr ut mot de gamla fångstplatserna i Flintrännan.

*

Även om själva sillfisket ansågs vara det viktigaste, var andra fiskesorter inte helt betydelselösa, tänker närmast på ålafisket, sommartid bedrevs detta i ganska så stor skala som krokfiske. Men vi ska inte heller glömma ålryssjefiske.
Ett annat fiske, som också låtit tala om sig var, räkfisket, vilket efter ett danskt mönster bedrivits med "regrusor" i stor skala. För att återgå till frågan om Limhamns uppblomstring som fiskeläge under 1800-talet och orsakerna härtill.
Kan givetvis avsättningsförhållanden anses i hög grad som gynnsamma.

Sillabanan.

En stolt yrkesgrupp som gav banan dess smeknamn, här är prångarna samlade på Malmö Station med sina rullebörar, prydligt uppradade, för att i nästa stund slita till med havets skatter in till sina försäljningsställen.

tillbaka.