Mitt Liv, Min uppväxt i Min Stad Malmö

Sten Grönberg Grönegatan 36 in på gården, Malmö.

En sann berättelse i text och bilder om en liten påg uppväxt i en av Malmös äldsta stadsdelar som sedermera förföll i misär och där grävskoporna sedan gjorde sitt enligt det mest vansinniga beslut jag någonsin under min livstid varit med om än så länge vill jag tillägga. Stundtals blir jag kanske lite för nostalgisk och flyter iväg lite för mycket från min gata men ingen tar nog illa upp utan förmodligen som jag drömmer tillbaka till den goa tiden. Hoppas på överseende.

Med denna berättelse ska jag försöka återspegla min uppväxt i ett av Malmös äldsta kvarter, ett kvarter med värme, närhet, en anda av hantverkeri och företagsamhet som påminnande om dagens Gnosjöandan. Mitt kvarter, kvarteren intill och runtom bestod till större del av arbetare i den lägre arbetareklassen. Men det som kännetecknar mitt liv, min uppväxt, det var nog mest den värme, den tillgivenhet, den glädje man kunde och fick uppleva i dessa kvarter. Jag är uppväxt på Grönegatan 36 [som från början en kreatursstig som bar namnet Nya Grönegatan ].Vid min tillkomst 1945 tog man bort ordet Nya och då med uppstod min Grönegatan.

Denna fantastiska lägenhet fick vi överta efter min moster Greta, varför fantastisk undrar säkert många. Jo, ty tidigare bodde vi inhyrda har jag fått mig berättat hos min mormor på Mellangatan 1, Malmö i en tvårummare hela släkten, därför vad det skönt att få komma till eget trots att ekonomin inte var den allra bästa, tänk er mor tre pågar i en liten enrumslägenhet men den var i alla fall vår egen. Jag minns än idag lägenheten med utedasset på gården och det kolossalt stora kallmangelhuset. För att komma in på vår gård till vår lägenhet så var man tvungen att använda en annan ingång än den ordinarie 36:an. Genom en längre passage i en gångtunnel kom man fram till dess underbara kullerstenbelagda bakgård.

En sak som har etsats sig kvar i minnet var varför man inte fick använda ordinarie ingång i huset till 36:an. Det fanns nämligen en s.k. huvudentré 36:an som jag använde ibland men man gillade det inte och ett antal gånger fick jag och andra (rännstensungar) tillsägelse av vicevärden som bodde på tredje våning, en riktig toffel inför sin fru det var väl därför som vi ibland fick det hett om öronen när han började skälla att inte använda deras trappa för att gå igenom för att komma ut på våran gård bakgården vi smutsade ner trappan, det var då jag fick en känsla av att det fanns en viss klasskillnad redan då, men på den tiden tog man inte så allvarligt på sådant mest berodde detta på att här bodde övervägande del av vanliga arbetare så okej efter en tid brydde man sig inte längre man bara sprang igenom snabbare dessa gånger, men kul var det. Vicevärden blev på lite bättre humör när han insåg att syftet inte var att retas eller att smutsa ner i [deras] trappa, detta bidrog säkert till att han i fortsättningen inte jagade livet av oss som smet igenom deras trappa. Men ska sanningen fram så var detta s.k. första hus klart bättre med fina lägenheter i ett hus bestående av tre våningar. Men allt det glömdes snart bort, vi kom till rätta och vi trivdes verkligen. Lägenheten bestod som sagt av ett (1) rum och kök med två ingångar vilket senare visade sig behövas för vissa personer i familjen samt en större garderob. Köket bestod av en gammal järnspis som var det enda värmeelementet i hela lägenheten samt en lite gasspis. Ett jättestort skafferi där mor ställde in sin hemlagade sylt där jag då fick äran att lägga gelatin i innan locket sattes på för att det inte skulle bli dåligt, här var många fingrar i burken innan locket kom på men gott var det. Andra moderniteter, nej inte direkt, det fanns en stor vask gjord av gammal gjutjärn skulle jag tro och en skramlande kallvattenskran som alltid droppade, men det var små problem jämfört med andra. Speciellt vasken hatade jag för här ställde alltid mor mig rakt upp ner i denna jättevask när det var tid för tvagning, som sagt ingen moderna saker direkt isande kallt vatten lägg därtill när det var vintertid, man var fruktansvärt noga med renligheten för när man sen kom till skolan så var kontrollen stor av att man var ren och fin. Där lyckades Mor, trots att det ibland kunde vara kärvt med både mat, pengar samt kläder.

Mor slet som bara mödrar kan för att vi grabbar skulle må bra i Centralköket på dåvarande Allmänna Sjukhuset som ekonomibiträde [kokerska] i alla sina år, nästan en legend om man får tro kvarvarande personal. Vi var tre (3) bröder äldst var Lennart sen kom Stig och sist men inte minst jag Sten. Den som fick ta det stora ansvaret var äldste brodern som dock inte var hemma så ofta eftersom han arbetade som sjömanskock och var borta ibland ganska så länge, men det gick ingen nöd på mig, den enda gång det gick nöd var när Lennart var hemma och skulle stå för matlagningen då vet jag en som stack ner till mjölkaffären för att inhandla annat ätbart fort som bara den, stackars sjömän. Stig hade något liknande yrke på båten Stella Polaris någon lyxkryssare tror jag. Om ni nu kommer ihåg allt elände, dålig med ekonomi, mor som ensam förälder så lyckades ändå vi alla i familjen. Guldstjärna till Mor och alla andra ensamföräldrar som idag befinner sig i snarlik situation. Till spisen fick vi fixa koks eller briketter till, och till oss [barnen] i vardagsrummet gällde att skaffa fotogenspisar som ni säkert kommer ihåg ganska effektiva men farliga om man inte skötte dessa ordentligt, men vi löste detta och i fortsättningen var detta lilla problem ur världen, briketter fixade vi på krita hos gubben i koks/kolbutiken tvärs över gatan, tänk ändå vad mysigt det var förr trots att man mätt med idag var ganska fattig. Betala koksgubben gjorde mor så gått det gick och emellan åt gjorde jag jobb för honom som ett annat sätt att betala tillbaka. Som ni har förstått så hade vi det inte så fet men det var inte avgörande vi hade varandra, närheten, tog hand om varandra på ett sätt som inte existerar idag, tyvärr detta ger så mycket mer. Själv gick jag i skolan, Österportsskolan på Norregatan. Tidigt upptäckte jag att matte var ett favoritämne vilket jag senare i tiden verkligen har haft nytta av. Det sämsta med skolan var den rysliga sköterskan och den lika elaka tandläkaren, dom var inte populära hos mig och förmodligen var detta ömsesidigt. Däremot fanns det något positivt tvärs över gatan spettkaksbagaren där man var ganska ofta för att för smaka lite av det goda som andra kunde köpa stora mängder av medan jag och många andra elever stod på kö för att få ta del av det som gått sönder eller blivit över. Det var godis. Dock fanns det mycket annat positivt som jag vill lyfta fram t.ex. riktigt med skolmat, vilket var ett viktig mål både för mig och mina kompisar men även för skolan att barnen fick äta sig mätta, tyvärr räckte detta inte till för mig eftersom jag då var en baddare på att äta, detta har idag vad jag ser och hör klart försämrats vilket sätter sina spår i eleverna på ett eller annat sätt som inget räknat med. Det andra positiva var att man en gång (1) veckan fick i samlad trupp bege sig till Rörsjösbadet för avskrubbning skitiga öron, smutsig hals, dålig hygien samt att man här fick lära sig simma, vilket var viktigt för framtiden vilket det klart har varit. Däremot nästan intill inspektion att öron blev rena halsen blev skrubbad var kanske lite för mycket men jag stod ut. Läxproblemen kunde ibland bli lite kaotiska i våran trångbodda lägenhet men som ni alla förstår så överlevde jag även detta. Ett annat roligt minne var läran i häststallet som låg på 32:an det var nämligen ett hästtransportföretag som hämtade och lämnade gods på inlämningsstället bakom centralstationen, här gick jag lära som dräng i första hand dock , ha fick jag lära allt genom att börja mocka, mata hästarna och på sikt lära köra denna vagn från kuskbocken själv, jag som egentligen var livrädd och hade stor respekt för dessa fina varelser, det blev ändå ett antal resor genom gatorna ner och tillbaka men sedan insåg jag att detta var nog inte min gebit. Alla dessa minnen väcker så starka känslor och jag förbannar nästan de beslutsfattare som gav klartecken till en skövling av sällan skådat slag av detta kulturhistoriska område som jag anser innefattas av Grönegatan, Norregatan, Jerusalemsgatan, S:t Tomasgatan; Mårtensgatan samt Humlegatan. I 38:an låg Tobaksaffären där det blev en och annan lite krita (avbetalning) men precis om hos koksgubben så hjälpte man till och på så sätt löste man alla ekonomiska problem detta gällde även frisörgubben men han var för dyr så här blev det klippning inom familjen och av familjen, hur det blev det tar vi senare. Jag tror nog nu att ni förstått att det fanns här en glädje, en värme, en omtanke som inte går att få någon annanstans idag, detta var mitt liv ett antal år, framöver ett liv jag ibland saknar i vissa avseende bland annat rent materiel idag är folk alldeles materialfixerade men det är väl tidens mening men ibland går det bara lite för fort man borde egentligen stanna upp känna efter hur man mår och kanske rikta in sig lite mer på nära och kära istället för att springa och se på den nya bilen eller det nya moderna huset. Varför inte istället lägga ner all denna energi på att protestera, protestera på alla dessa kulturbrott som dagligen begås till priset av vad? Andra stora fula cementklumpar ska få plats ta t.ex. Caroli P-hus vackert absolut inte, funktionellt kanske, intäktsgrundande absolut. Andra saker som får mig att tänka till var mitt andra intresse som odlades på tidigt stadium tillsammans med min kamrat Lars, att mecka med våran motorcykel som vi hade i ett källareförråd på Jerusalemgatan. Här var det rätt kul, även här gällde att smita genom vissa hus för att komma dit vi skulle, vi smet genom Grönegatan in genom porten i det stora planket över den stenbelagda gården vidare över gården till nästa fastighet som då var Jerusalemsgatan 15. Denna motorcykel var vår ögonsten och jag måste erkänna att ibland blev det lite fusk från skolan bara för att känna lukten av olja, smörjmedel allt som tillhör en motorcykel. Tyvärr var vi inte så gamla att vi fick framföra denna på gatan utan laglydiga som vi var så gick vi varje Söndag ut till soptippen bara för att få köra som vansinniga tonåringar ett par varv tills bensinen var slut för att sedan gå tillbaka samma väg igen hemåt, detta gjorde vi varje söndag i ett antal år. Andra nöjen när inte jordgubbsplockning stod på dagordningen var att stick ut till Ribban all ledig tid oftast hela dagen söndag busa, dyka från bryggräcket så gubbarna fick hjärtat i halsgropen, det är nämligen strängt förbjudet än idag att dyka från räcket det fattar man nu när man blivit lite mognare.

De få gånger man hamna i polisens händer var kanske att man åkt två på cykel s.k. rammat eller tricksat en gammal moped, då fick man besöka polishuset på Värnhem [se nedan] men det blev egentligen ett litet nyp i örat och" sedan hötte man med hela handen inte en gång till" så jag vill inte klassa oss som starkt kriminella personer det överlät vi till andra att vara. Söndagar och middag var vi som alla andra en familj samlad vid ett och samma matbord för att äta mors goa hemlagade mat, hon var en baddare på detta, ibland försökte Lennart ni vet han som var kock han hade inte samma matkänsla det vågar jag säga nu, han lagade nog mer till hungriga sjömän som inte var noga, hur som helst vi gick alla mätta ifrån bordet. Trots vår knappa ekonomi så var maten på bordet inget problem och skulle det inte finnas mat hemma så kilade jag ner till mjölkaffären där jag var välkänd mest tyvärr för att krita ibland utan att mor visste detta men detta misstag insåg jag själv ganska snabbt och var lika välkommen till mjölkbutiken i fortsättningen. Som sagt vi gick aldrig hungriga, det vill jag tacka min mor för i första hand sedan bröderna som bidrog på sitt sätt. Detta blev på ett sätt en väckarklocka att det var något som fattades för ibland arbetade mor ganska mycket men ändå ville det sig inte riktigt. Jag bestämde mig därför i tidigt skedde att nu vill jag göra något för att bidra till att det ska bli lite bättre, jag var nu 14 år och stövlade in till min lärare Lennart Bergö (jag gick då på Berga skolan i Limhamn) och framförde min beslut, jag ville sluta skolan och börja jobba för att bidra med min insatser till ett lite humanare liv för min familj som gett mig så mycket och där inget har fattats. Tillstånd gavs och mitt första jobb blev hos Pappers Johan på Mårtensgatan som springschas, gud vad skönt det kändes att känna att nu börjar återbetalning av allt jag fått. Året efter detta började man se att allt blev lite lättare och jag blev så glad när mor sa att nu så ska vi gå och köpa en TV, vår första egna TV, man kunde nästa ana en salighet när man tryckte på startknappen, detta var en höjdpunkt för alla. TV-n var en sådan där rolig modell den kallades visst för köttbullen och den snälle TV handlaren var Roséns Radio & TV på Södra Förstadsgatan, Malmö. Tiden gick och alla mådde bättre och man kunde skönja en lättnad i hela familjen. Om man nu skulle summera min uppväxt i Mitt Malmö, Grönegatan 36 så allt jag lärde under min uppväxt allt från rätt familjeliv, närheten, sociala kontakter med alla och envar i sin omgivning, förtroende för varandra, att våga lite på någon detta har väl genomsyrat mitt liv med tanke på vad jag sysslar med idag, men du ska få ett tips om du skulle våga ge dig på en gissning av mitt yrke som innefattar, ärlighet, förtroende, service.

 

 

Här ser du min skola, Bergaskolan, Hyllie Kyrkoväg, Limhamn

 

http://stengronberg.se/bov.gif