Lucia
Bakgrunden till att man de 13 december firar Lucia är relativt komplicerat. Luciadagen var förr, särskilt i Västsverige, en stor festdag. Lucians uppgift var vid denna tid mest att serverar mat och brännvin, vilket hon gjorde i ett fotsida klädesplagg.
Den ljusprydda Lucian, som hon ser ut idag, är ingen ursprunglig bondesed. Från början var det en högreståndssed som endast fanns på herrgårdar och i prästhem. I dessa hem förekom seden från slutet av 1700-talet, först in på 1900-talet spreds seden i alla hem. Natten mellan den december 12 och december 13 ansåg förr vara årets längsta natt på 1700-talet. Trots att man på 1750-talet gick över till den s.k. gregorianska kalendern förblev den december 13 samma märkesdag som den hade vart tidigare århundraden. Lucianatten fick behålla sin ställning i folkmedvetandet som det stora mörkrets natt och samtidigt som gränsen till den stigande solens halvår.
Namnet Lucia kommer av det latinska ordet Lüx, som betyder ljus som strålar ut från en ljuskälla.
Enligt gammal svensk bondetradition var Lucianatten årets längsta natt. I medeltida kalendrar låg vintersolståndet också vid den här tiden. För att ta sig igenom denna mörka och kulna tid kunde människor och djur behöva någonting alldeles extra. I Västsverige brukade bönderna och deras tjänstfolk börja äta och dricka tidigt på Luciamorgonen. Först serverades" Lussebiten", vilket bestod av fläsk och kött men även ost och bröd. Till detta dracks det öl och brännvin. Efter denna måltid var det vanligt att man sov en stund, varefter det var dags för "Lussefrukosten", en rejäl måltid till det som det även serverades starkvaror till. Ofta det blev det ännu fler måltider. I en del trakter var det sed att ha ett visst antal frukostar före gryningen. Det finns uppgifter om allt från 3 till 11 stycken på vissa håll. Det var också vanligt att man mellan måltiderna gick omkring och arbetade med olika saker som vedhuggning och slakt etc.
Det finns en förklaring till detta enorma överflöd i mat och dryck vid Lucia. Under den katolska tiden skulle julfastan börja vid denna tidpunkt och då gällde att äta så mycket som möjligt innan fastan börja. När Sverige blev protestantiskt försvann julfastan, men festandet vid Lucia blev kvar.
Lussenatten var också en natt av oro, då man fick vara försiktig. Övernaturliga krafter kunde denna natt åstadkommas hemska saker. För att slippa obehagliga överraskningar satt man uppe till långt över midnatt även i områden där "lusselångnatt" inte firades på samma sätt som i Västsverige. Det som man var rädd för var "Lussefamla" eller "Lussefärden" då en ryttarskara sprängde fram högt uppe i rymden med enorm hastighet. I regel syntes inget men ett vinande ljud, hästtramp och hundskall hördes tydligt. Denna vilda jakt har även fått andra namn, som t.ex. Odens jakt, Gideons jakt, Hinsjakten etc. Den förekommer också vid andra tidpunkter än Lucia.
Så småningom avlöstes denna tradition av den betydligt lugnare seden med Lucia kaffedrickning. Denna förändring är troligtvis ett resultat av mera hyfs och ordning som ett mera socialt och ett lugnare sätt att umgås på än med brännvinet. Det bröd som serverades till kaffet vid Lucia var inga nyheter, utan hade gammal tradition. Deras former är kända sedan lång tid men saffran som färg och smakämne är däremot ganska nya, eftersom saffran varit en mycket dyr krydda även för.
Varifrån kommer då vår vitklädda Lucia med ljus i håret? Vissa forskare anser att seden har sitt ursprung i en tysk sed som uppstått i Rhenområdet. I protestantiska kretsar har man ersatt den traditionella julklappsutdelaren Sankt Nikolaus som inte passade den nya läran, eftersom han var ett katolskt helgon med Jesusbarnet, Kindchen Jesus. Denna fick symboliseras av en vitklädd ung flicka med gloria, en ljuskrans, kring sitt hår. I Tyskland var detta en Julaftonssed som inte alls hade samband med Lucia. Den vitklädda och gloriaförsedda flickan motsvarar däremot helt vår egen Lucia med ljus i håret. Troligtvis har vi alltså här en föregångare till vår svenska Lucia.
Själva legenden om Lucia är mycket tragisk. Lucia var en ung kvinna som led martyrdöden efter att ha använts sin hemgift för att ge de fattiga mat. Enligt legenden ska detta ha tilldragit sig i Syracusa på Sicilien år 304 just december 13. Hennes fästman uppges ha blivit mäkta förgrymmad över sin trolovades tilltag och anmälde för prefekten att Lucia var kristen. Hon befanns skyldig och dömdes att brännas på bål. Elden rörde henne dock inte så hon avrättades med svär istället. Enligt en del legender fick Lucia som första straff för sitt tilltag sina underbara vackra ögon utstuckna. Detta straff bet dock inte på henne för antingen så fick hon enligt legenden nya, ännu vackrare ögon, eller så fick hon en förmåga att se mer än seende ögon förmådde. Lucia blev så småningom helgonförklarad och inom dem romersk katolska kyrkan högtidighåller man Lucia som Syracusas skyddshelgon som åkallats speciellt för ögonsjukdomar. Kvarlevorna efter Lucia lär finnas i S:t Jeremias Kyrka.
Lucia i den form vi känner henne dyker upp vid 1700 - talets slut. Det äldsta belägget från en västgötaherrgård år 1764. Vid 1800 - talets början finns flera uppgifter från Västergötland och även från Dalsland och Värmland. Men alltid på stora gårdar och i städernas borgerliga kretsar. Det är förts i slutet av 1800 - talet och början på 1900 - talet som seden börjar bli mera allmän. Den verkligt stora spridningen av den moderna luciaseden startade år 1927, då en av Stockholms tidningar började kora Stockholms Lucia. Det blev flera efterföljare och idag ser man luciaseden som något typiskt svenskt som finns. Man ska dock vara försiktigt med att beteckna luciafirandet som en "urgammal nordisk julfest". Med tanke på dess rötter vill vi väl inte ifrågasätta detta konstaterande.
Intressant är varifrån kommer egentligen vår Luciasång, den är väl ändå svensk? Nej, tyvärr, det är en "barcarole", helt enkelt en italiensk båtsång från Neapel omkring året 1852. Texten handlar inte heller om helgonet Lucia, den handlar om fiskehamnen med samma namn Lucia. Här kan nämnas att den skrevs av den napolitanske diktaren Theodor Cottrau och att den omkring 1850-talet kom i tryck. I vårt land Sverige blev sången populär på 1900-talet och i takt med att de moderna luciajippona börja växa fram.