Visste
du
att julbocken härstammar från den gamla nordiska gudavärlden där Tor red på
sina bockar?
Julbocken är en av våra allra äldsta julsymboler och härstammar från förr i
tiden då utklädningsupptåg var vanliga i ungdomens julfirande. En person klädde
ut sig till bock, varpå man drog runt bland gårdarna och framförde ett enklare
skådespel eller sjöng någon julbocksvisa samt agerade som en förmedlare av
olika gåvor. Som belöning fick man mat eller dryck till ett gille som sedan
hölls i mellandagarna.
På 1800-talet blev bocken tomtens föregångare som julklappsutdelare i de
svenska borgerliga hemmen.
Man tror att julbocken av halm "föddes" i Sverige, men det gjordes julbockar
även i Danmark i forna tider. Där försvann traditionen under en period och
återinfördes från Sverige på 1940-talet. Överallt i världen har man använt halm
till nyttiga ändamål och i allmogehemmen i Norge, Danmark och Sverige var det
väldigt populärt att arbeta med halm.
Redan under 1700-talet tillverkade man saker i halm, i synnerhet i samband med
de traditionella högtiderna. Då sädesslagen i årtusenden gett oss "vårt
dagliga bröd", har de varit självklara material i olika hedniska och
kristna ritualer, exempelvis i tillverkningen av fruktbarhetssymboler.
Julbock och julklappar
Innan vår tids julklappar uppfunnits, gav folk bort små skämtpresenter
till varandra. Ofta klappade man på dörren till bondehemmen och kastade in en
halmfigur, ett vedträ eller någon annat lustigt, som man hade satt fast en
skämtsam vers på. Under 1800-talet kunde deltagarna i julklappsupptågen klä ut
sig, till exempel till en julbock, som skojade med folk. När man sedan i slutet
av 1800-talet började ge mer riktiga presenter var det julbocken som kom och
lämnade dem.
Julbockarna 1930.
En annan säregen sed var de så kallade julbockarna, som kom på juldagens
kväll. Vid 8-tiden på kvällen började man oroligt titta på klockan, och undra
om inte julbockarna skulle komma snart, tro? Så hördes dämpade röster i
förstugan och tunga fötter stampade snön av sig. Sedan knackade det på dörren.
Inne i stugan stod man i spänd väntan. "Stig in!". Dörren öppnades
och in stövlade några underligt utstyrda figurer. Det var utklädda pojkar. De var
sotade i ansiktet och såg ganska förskräckliga ut, så det var inte underligt om
de minsta blev rädda. "Vi är här för att handla med kokryddor" sa de.
"Eller kanske ska det vara bränsle till spisen?" "Affärerna går
trögt i det här huset, vi tar fram handklaveret!" Så tog de fram ett
handklaver och folket i stugan fick lov att dansa med dem. Det var inte alla
gånger som julbockarna kom vid så pass hygglig timme som vid 8-tiden. Ibland
hände det, att de kom mitt i natten. Men de måste vara undan innan julsjungarna
kom.
Julsjungarna 1930.
Om julsjungarna hade Axel mycket att berätta. Han hade själv varit med
som "kung" i många år, så han visste besked. Han berättade att tidigt
om annandagens morgon kom "sjungarna" eller "julsjungarna".
Ibland kunde man få besök av en tre, fyra parter på natten. Det var mest
pojkarna i socknen som var med. Det var ett stort följe som kom. Först
"kungen", så "knekten", de tre vise männen, Judas och
stjärnföraren. Så var det också andra som var i följe som var utklädda på olika
sätt. Kungen var grannast. Han hade på sig en båtformig hatt, som var gjord av
hoplimmad papp. På båda sidor om hatten stod det skrivet "Konung
Herodes". Framtill och baktill på hatten satt små tofsar av papper i olika
färger. Kungen hade på sig som en hel uniform. Den hade blanka knappar och
desssutom sattes band i färger och pappersgrannlåt och annat, så kungen blev
riktigt grann. Knekten var utklädd som en lägre soldat i en uniform, som man
lånat. På huvudet hade han en blå och röd polismössa. De tre vise männen hade
runda hattar av papper. Runt om kanten nedtill var det uddar klippta, som var
målade. De hade vita skjortor och ett rött band om livet. Men vi får inte
glömma Judas! Han var sotad i ansiktet och hade gamla trasiga och lappade
paltor på sig. På huvudet hade han en mössa som såg ut som en sockertopp. Alla
var så rädda för Judas. Han tiggde pengar och skulle ha dem till ljus i
stjärnan. De gick allesammans från gård till gård. Ibland for de ut till
Sparrsätra socken också. Utanför fönstren sjöng de vissa sånger: "Vaken
upp, sen ljus, se morgonstjärnan lyser klar.." Blev de så insläppta, sjöng
de också då några sånger och sen skulle de förplägas med vad huset hade att
bjuda på. Kungen läste upp några ord och de andra svarade. Man tyckte inte det var
jul, förrän sjungarna kom!
