Danmarks förste lutheranske kung

Inför det förestående hotet hade den jylländska adeln den 4 juli valt hertigen Christian av Holstein till kung under namn av Christian III. Till Christian III:s hjälp sände Gustav Vasa en svensk här och i slutet av juni trängde svenska trupper under befäl av Jöns Olofsson och Nils Boye med fyra fännikor knektar och 700 ryttare in i Skåne vid Loshult, och dessa skövlade, brände och mördade i Göingebygden under sin framryckning mot Vä. Senare gick en ny svensk styrka på 4 000 man under befäl av Johan Turesson Roos in i Halland, som de ödelade med eld och svärd. Halmstad föll i deras händer, liksom Laholm som de totalt jämnade med marken "på det fienden ej derstädes kunde erhålla qvarter". I Varberg vägrade borgarna ge upp fästningen, och som hämnd för det brände svenskarna upp alla hamnens fartyg.

På norra Jylland landsteg Søren Norrbys gamle medhjälpare, Christian II:s fanatiske anhängare amiralen Skipper Klement, och han rönte inga större svårigheter att resa bönderna mot adelsmännen och deras kung. Under Klements befäl samlades inte mindre än 6 000 bönder. Adelsborgar plundrades och brändes, och deras invånare drevs på flykten, - man lyckades t o m i grunden likvidera en verklig adelshär under Holger Rosenkrands i ett öppet fältslag! Men lyckan vände i december 1534 då Christian III:s fältherre Johan Rantzau krossade bondehären och avrättade Skipper Klement.

Sveket vid Helsingborg

Den skåneländska adelns trupper förstärkta med tyskt krigsfolk under greve Johan av Hoya hade, efter att svenskarna ryckt in i landet, legat i Ängelholmstrakten som skydd mot en svensk invasion, men vid årsskiftet 1534-35 bytte adelsmännen plötsligt sida och förenade sig med svenskarna mot greve Christoffer och Jørgen Kocks upproriska borgar- och bondestyrkor. När Jørgen Kock och greve Johan av Hoya hade ryckt norrut för att befria det av svenskarna tagna Halmstad, fick de meddelande om adelsherrarnas svek och då tvingades de återvända söderut till Helsingborg, som skånske adelsmannen Tyge Krabbe höll för greve Christoffers räkning. Strax stod den svenska hären, förstärkt med adelshären, på höjderna utanför staden. När svenskarna och den skåneländska adelshären gick till anfall mot Helsingborg, stod Jørgen Kocks och de andra befälhavarnas skånsk-tyska styrkor med ryggarna mot Kärnan och fästningen. Mitt under striden lät plötsligt Tyge Krabbe slottets kanoner öppna eld mot försvararnas rygg. Tyge Krabbe hade föregående natt i hemlighet satt sig i förbindelse med svenskarna och adelsmännen, och bytt sida. Försvararna led ett förkrossande nederlag, och Jørgen Kock slapp med nöd och näppe undan. Han lyckades med ett hundratal man ta sig ned till Sundets strand, varifrån de med båtar flydde över till Sjælland. Av de skånsk-tyska styrkorna stupade omkring 900 man och mellan 2 000 - 3 000 togs tillfånga.

Tvingades erkänna Christian III
Efter att svenskarna och adelshären satt eld på Helsingborg och lagt staden i aska, gick man söderut och tvingade det skåneländska landstinget att erkänna Christian III som Danmarks kung på S:t Libers hög vid Lund (han mottog dock inte hyllningarna där förrän den 18 augusti när han anlänt till Skåneland). De inneslutna fästningsstäderna Landskrona och Malmö vägrade dock hårdnackat ge upp. Bönderna försåg de upproriska städerna med livsmedel och de hindrade och saboterade tillförseln till svenskarnas och adelsmännens här. Dessutom lyckades greve Christoffers underbefälhavare Markus Mejer tillsammans med Varbergs borgare och knektar inta fästningen, där man även gjorde ett stort beslag på pengar som adeln satt i förvar.

På Sjælland och de danska öarna spreds ryktet om Tyge Krabbes och den skåneländska adelns svek vid Helsingborg, och inför hotet om att de västansundska herremännen kunde misstänkas för liknande förräderi reste sig borgarna och bönderna där på nytt. Herrgårdar på Sjælland plundrades och brändes och de stormän man lyckades få tag på fördes som fångar till København eller Malmö.

Adelspartiet och Gustav Vasa satte Christian III på tronen
I oktober föll Landskrona i svenskarnas händer och i januari 1536 hade Christian III hela Danmark i sin makt utom København och Malmö. Det avgörande slaget stod vid Øksnebjerg på Fyn, där Johan Rantzau vann en stor seger, och några dagar senare förintades Lübecks flotta i Svendborgs sund av Gustav Vasas och Christian III:s samordnade flottor. Fred slöts, efter hemliga förhandlingar, den 14 februari i Hamburg. Men först i april dagtingade Malmös borgare och längst höll sig København som under svår hungersnöd höll ut till den 29 juli. Där fanns då varken kvar några hästar, hundar eller katter i staden och många barn hittades döda med gräs i munnen.

Kriget slutade med att greve Christoffer av Oldenburg stående på knä på Malmö stortorg fick sig en rejäl utskällning, och fick svära på att aldrig mera sätta sin fot i Christian III:s länder. Därefter fick han avresa, slokörad, men med livet i behåll. Jørgen Kock klarade också livhanken men fick också han knäböjande åhöra ett strafftal och avsattes som kunglig myntmästare. Hans kollega i København, Ambrosius Bogbinder, stod dock inte ut med det bittra nederlaget, utan begick självmord.

Tillbaka under adelsväldet
Borgarna och framförallt bönderna, utsattes för en ytterst omild behandling. Stora delar av allmogen som tidigare varit självägande förvandlades till arrendatorer, och åtskilliga bönder fick köpa sina liv med stora böter. Detta blev början till det adelsvälde som under de kommande århundradena mer eller mindre skulle förslava Danmarks allmoge och eliminera landets hävdvunna roll som ledande nation i Norden.

Tillbaka.