Christian II. I Skåne är staden Ängelholm än
idag ett av de synliga bevisen över denne kung. Staden grundlades 1516 av
Christian, som flyttade bebyggelsen från Luntertun ute vid kusten, eftersom den
var svår att försvara både mot sandflykt och svenskar. Grundaren kung Christian
drog egenhändigt upp den nya stadens gränser med en plogfåra. Av Luntertun
finns idag bara en kyrkoruin kvar.
Småfolkets talesman
och beskyddare. De
flesta skånska, halländska och blekingska skolbarn har fått lära sig att den s
k "Kalmarunionen" slutligen gick under i blod och hat med
"Kristian Tyranns" stockholmska blodbad. Men bilden vi fått av kung
Christian II har oftast blivit högst ensidig genom Stockholms blodbad. I
skånsk-dansk historia omtalas han med tillnamnet den Gode eller Bondekjær,
eftersom han stod på "småfolkets" sida mot den mäktiga adeln.
Christians sinnelag var
sannolikt frukten av den borgerliga och anspråkslösa uppfostran hans far kung
Hans lät honom få. Unionskungen Hans dog 1513 och redan i början av sin
regeringstid bedrev Christian II ett ivrigt reformarbete i Danmark på flera
samhällsområden, som gick ut på att höja de lägre ståndens materiella och
andliga villkor. För att få detta till stånd, beskar han adelns orättvisa
förmåner och kyrkans makt. Lagarna och reformerna utarbetades till stor del av
Malmös borgmästare Hans Mikkelsen.
Renässansfurste långt
före sin tid
Christian II var flera hundra år före sin tid, och hans reformer var lysande
undantag från vad som vanligtvis praktiserades av den här tidens despoter.
Märklig var hans förordning som avskaffade "vornedskabet", dvs
livegenskapen. Christian II blev obestridligen genom sina reformer mycket
populär bland borgare och bönder. Christian II eftersträvade ett slags
demokrati, trots att detta ord var okänt, och han var småfolkets talesman och
beskyddare. En populär folkvisa från tiden uttrycker det i form av den gamle
örnen som skyddade småfåglarna mot hökarna.
Ville förbättra
skolundervisningen
Christian II försökte också med stor iver främja folkupplysningen. Han försökte
rycka upp de högre skolorna ur deras usla tillstånd genom en ny skolstadga, som
förbättrade lärarnas lön, avskaffade barbariska skolstraff och han lät också ge
ut nya läroböcker. På Københavns universitet skulle man inte längre endast
undervisa i teologi, utan också i juridik och medicin, så att ett nytt
lärdomsstånd med tiden skulle kunna växa fram utanför kyrkan. Viktigast var
dock hans befallning om allmogens undervisning. Denna hade dittills försummats
helt och hållet, men nu skulle prästerna och klockarna undervisa barnen, så de
kunde läsa och skriva danska.
Christian II utfärdade
också ett påbud om vrak, till skydd för de skeppsbrutna, vilka tidigare varit
helt rättslösa gentemot strandägarna, som hade rätt att taga allt strandat gods
i besittning, och det förekom ofta att råa kustbor mördade de skeppsbrutna för
att lättare komma över deras ägodelar. Christian II bestämde att de
skeppsbrutna inte bara skulle få rätt att rädda sitt strandade gods utan också
kräva hjälp av strandägaren mot en bestämd lön. Herrelöst gods skulle förvaras
i närmste kyrka i ett år, och om inte ägaren anmälde sig skulle det tillfalla
staten. En biskop vilken tjänat stora pengar på vrakplundring, uppmärksammade
då kung Christian II på, att det inte stod något i Bibeln om strandat gods. En
bister Christian frågade då biskopen, om han aldrig läst det sjunde budet
"Du skall inte stjäla" (2 Mos 20:15).
Den svenska
upprorsadeln
Christian II:s fiendeskap mot adel och aristokrati blev också den verkliga
anledningen till hans fall. I Sverige som var en del av den Nordiska unionen,
var man inrikespolitiskt åtminstone delat i två läger - unionspartiet under
ärkebiskop Gustaf Trolle och det nationella självständighetspartiet under
svenskt adelsvälde (även kallat Sturepartiet). Sten Sture den yngre lyckades
1517 få ett riksmöte att gå med på att Gustaf Trolle skulle avsättas från sitt
ärkebiskopsämbete och hans slott Stället skulle jämnas med marken, inklusive
kapellet och alla dess reliker. Trolle misshandlades med en järnklubba och han
sattes under häftiga protester i fängsligt förvar på Västerås slott. Christian
II sände en här till unionspartiets hjälp men denna slogs tillbaka på
Ladugårdsgärde vid Stockholm. Följande år gick det lika illa då Christian II
förlorade slaget vid Brännkyrka utanför Stockholm.
Stockholms blodbad. På nyåret 1520 återkom Christian
II till Sverige med en ny här. Påven hade dessförinnan bannlyst
riksföreståndaren Sten Sture och lagt hela Sverige under interdikt, och
Christian II förenade sin hjälp till unionspartiet med att uppträda som
verkställande av den påvliga bullan. Christian II lyckades tillsammans med det
svenska unionspartiet besegra unionsmotståndarna i Sverige. Efter att Sten
Sture stupat på Åsundens is under slaget vid staden Bogesund (nuvarande
Ulricehamn), övergav stormännen Sturepartiet och underkastade sig Christian,
som den 4 november högtidligen kröntes som unionskung i Stockholms Storkyrka.
Tre dagar efter kröningen
framträdde ärkebiskopen Gustaf Trolle med graverande anklagelser mot
Sturepartiet om de oförrätter och orättvisor som drabbat honom och
ärkebiskopsstolen. Nästa dag började en summarisk process som slutade med att
det åttiotal personer som varit Sten Stures anhängare anklagades för kätteri
och avrättades. Vem som bar det största ansvaret för denna händelse, som i
svensk historia är väl bekant som "Stockholms blodbad", Gustaf Trolle,
Christian II eller de upproriska svenska stormännen själva, vet man ej. Därom
tvista de lärde.
Christians farbror
gjorde uppror
Christian II fick emellertid inte sitta kvar länge på Sveriges tron; redan
påföljande år blossade ett folkuppror upp under Gustav Eriksson Vasas ledning,
och denne korades till svensk riksföreståndare i Vadstena den 23 augusti. Men
Gustav Vasa var likväl inte herre i Sverige eftersom han ännu inte lyckats
erövra Stockholm, som under Henrik Slaghæck försvarade sig tappert. Inte heller
hade han lyckats bemäktiga sig Kalmar (då näststörsta staden i Sverige) eller
Finland. 1522 inträdde Hansan i striden och hjälpte Gustav Vasa med belägringen
av Stockholm. Christian II hade nämligen planer på en nordisk handelsblockad
mot Hansan och i Lübeck sågs detta som rena dödshotet. Allt som var illa för
Christian II var bra för Hansan, och lübeckarna slöt ett anfallsförbund med
Christians farbror hertigen Frederik av Holstein i februari 1523, och började
härja Danmarks kuster. Samtidigt trängde Gustav Vasa in med svenska trupper i
Skåneland via Halland och Blekinge, och den danska adeln som var vred över alla
Christian II:s nyordningar och ville försvara sina feodala privilegier, reste
upprorsfanan under ledning av Christian II:s farbror Frederik. Skånelands
befolkning drabbades av mord, brand, plundring och förödelse, medan den
skåneländska adeln med hjälp av Gustav Vasas svenska trupper kunde lägga hela
Danmark under sig, utom de två största städerna København och Malmö.
Landsflykten till
Holland
Den 13 april lämnade Christian II och hans drottning Elisabeth huvudstaden
København ombord i örlogsskeppet Løven och flydde till Holland. Denna dag var
en sorgens dag för Københavns invånare och hela Danmarks allmoge och
borgerskap. Vallarna och stranden sägs ha varit fulla av människor som med
sorgsna ögon följde sin avseglande kung så länge de kunde skymta hans skepp. De
skåneländska adelsmännen hyllade Christians farbror Frederik I som kung av
Danmark på S:t Libers hög vid Lund, och Christian II:s lagar förklarades
fördärvliga och hans lagböcker brändes högtidligen på bål.
Men många förblev
Christian II trogna trots största fara för eget liv och egendom; t ex Malmös
borgmästare och myntmästare Jørgen Kock och malmöfödde lundakaniken Christian
Pedersen som översatte Bibeln till danska. Framstående borgare som t ex Hans
Mikkelsen deklarerade stolt att man i København och Malmö ämnade försvara
städerna åt Christian II i åtminstone tre månader. Först i januari 1524 gav
malmöborna och Jørgen Kock upp kampen sedan København kapitulerat föregående
månad.
Christian
II flyr från København den 13 april 1523.
Christian II
grundluras i Norge. Efter
åtta års landsflykt avseglade Christian II från Holland med 25 skepp och ca 7
000 man legotrupper, allting bekostat av svågern kejsar Karl V, och landsteg i
Norge på senhösten 1531. I Norge hade Christian alltid varit populär, i en
samtida källa står det att "menige man hade kungen så kär som modern det
barn hon bär i sitt sköte". De norska ständerna hyllade honom i Oslo som
Norges kung. När Frederik I fått kännedom om detta inledde han förhandlingar om
med de vendiska hansestäderna och Gustav Vasa i Sverige om hjälp. Men historien
kom att ta en vändning som ingen väntat sig. Under tiden visade Christian II
brist på handlingskraft när han stod i Norge med en stor här och hela Norge
bakom sig och starka sympatier bland borgare och bönder i Danmark. Det enda som
skedde vårvintern 1532 var ett par skärmytslingar vid Bohus och Kungälv.
Istället inleddes i slutet av juni förhandlingar med Odensebispen Knud
Gyldenstjerne som kommit med en undsättningsstyrka från Danmark till Akershus
där fästningskommendanten Mogens Gyldenstjerne satt innestängd med sin lilla
besättning på 20 man. Man slöt ett fördrag om att Christian II med 200 man
skulle få fri lejd till København för förhandlingar med Frederik I, och ifall
dessa inte skulle ge något resultat skulle Christian fritt få resa vart han
ville. Den godtrogne Christian II nekades sedan, ombord på danska flottans
skepp, landgång i København. Många sorgsna københavnare stod på kajerna, när
hans fartyg löpte in i hamnen. Folket tyckte synd om Christian som lurats i
fällan.
Kung Frederik fick
hjärtbesvär av förtjusning
Christian II fick här istället det lögnaktiga beskedet att hans farbror
Frederik I väntade på honom i Flensborg. När Christian II anlände dit fanns där
ingen Frederik, men däremot en mottagningskommitté som förde honom som fånge
till fästningen Sønderborg. Christian fick hädanefter leva i fångenskap under
resten av sitt liv. Frederik I blev så till sig av upphetsning över att han
lyckats med sin kupp, att han blev sängliggande i hjärtbesvär.
Unionskung i Danmark
Född:1481
Död: 1559
Historia om denne
tyrann. Kristian
II (i Sverige kallad Kristian Tyrann) 1481-1559, dansk-norsk kung 1513-23,
svensk kung 1520-21; son till kung Hans; 1515 gift med Karl V:s syster
Elisabet. Under sin tid som ståthållare i Norge 1506-12 tog Kristian till
älskarinna nederländskan Dyveke, vars mor Sigbrit Willems kom att bli en av
hans mest inflytelserika rådgivare. Som kung strävade Kristian att bryta de
högre ståndens makt, öka de ofrälses inflytande och med borgerskapets stöd
centralisera styrelsen. Förhållandet till adeln förvärrades 1517, då han lät
avrätta adelsmannen Torbern Oxe, misstänkt för att ha giftmördat Dyveke. Kristians
mål var att återupprätta den nordiska unionen, begränsa Hansans inflytande och
förena Danmarks borgerskap till en effektiv handelsmakt. Efter flera
misslyckade försök besegrades Sturepartiet i Sverige - ca 90 Stureanhängare
avrättades 1520 i Stockholms blodbad. Med Gustav Vasas uppror 1521 började
motgångarna för Kristian, och kort därpå reste sig de jylländska adelsmännen.
Kristians farbror Fredrik inkallades 1523 till dansk kung. Själv flydde
Kristian samma år till Nederländerna. Hans försök att återta makten 1531
misslyckades, och han hölls därefter fängslad till sin död. Kristian II benäms
i Sveriges historia "Tyrann". I skånsk-dansk historia omtalas han med
tillnamnen "den Gode" eller "Bondekjær".
Christian II i fängelset på Sønderborgs slott. |
Trots att Christian II
satt fängslad på Sønderborg var inte kampen för honom slut. När Frederik I dog
1533 motsatte sig adeln och biskoparna valet av hans son hertig Christian av
Holstein som ny kung, eftersom denne var lutheran. Borgarna och bönderna ville
å sin sida ha tillbaka den fängslade Christian II, och en herredag som samlats
i København beslöt att uppskjuta valet. Malmös borgmästare Jørgen Kock såg nu
ett tillfälle att handla, och föreslog i samråd med borgmästaren i København,
Ambrosius Bogbinder (som var Christian II:s barndomsvän), och representanter
för Hansan och Lübeck, en plan som gick ut på att få Christian II ut ur
fängelset och tillbaka på Danmarks tron. Målet var att göra København och Malmö
till ett slags fria riksstäder som i förening med Hansan skulle göra sig till
herrar över Östersjöländernas handel. För detta behövdes en samlande symbol som
kunde vinna de danska borgar- och bondestånden och denna satt fängslad på
Søndeborg. Så började den s k "Grevefejden". I februari 1534 ingick
danska riksrådet ett förbund med Gustav Vasa i Sverige i avsikt att hindra
Hansan att återinsätta Christian II på Danmarks tron. Under juli månad satte
sig lübeckarna under överbefälhavaren greve Christoffer av Oldenburg i
besittning av hela Skåneland och de danska öarna. Det är efter denne tyske
greve detta krig har blivit känt som "Grevefejden". På bägge sidorna
av Sundet slöt bönder och borgare med glädje upp för Christian II:s sak. Till
slut tog även adelsherrarna parti för greve Christoffer för att rädda liv och
egendom. Borgerskapet i Malmö tog länsmannen på Malmöhus tillfånga och raserade
slottet. Den 10 augusti 1534 mottog greve Christoffer Skåneland på den gamla
kungahyllningshögen Sankt Libers hög i egenskap av ombud för den fångne
Christian på Sønderborg. Föregående månad hade greve Christoffer hyllats som
riksföreståndare på Christian II:s vägnar av det sjællandska landstinget i
Ringsted. I Skåne är staden Ängelholm än idag ett av de synliga bevisen över
Cristian II. Staden grundlades 1516 av Christian, som flyttade bebyggelsen från
Luntertun ute vid kusten, eftersom den var svår att försvara både mot sandflykt
och svenskar. Grundaren kung Christian drog egenhändigt upp den nya stadens
gränser med en plogfåra. Av Luntertun finns idag bara en kyrkoruin kvar.
Bondehär i kamp för
Christian II. Efter
att Christian II flytt ur landet och Frederik I bestigit tronen, fick denne
inte sitta i ro med sitt nyvunna rike, ty Danmarks bönder och borgare saknade
bittert Christian. Frederik I, adelns man på tronen, hade raserat det
lagstiftningsarbete Christian II påbörjat, och med hjälp av adeln, Hansan och
Gustav Vasa vridit klockan tillbaka till 0 för allmogen i Danmark. Under 1524
och 1525 förekom upprorstendenser i Jylland och Skåneland, och under sistnämnda
år landsteg Christian II:s ståthållare på Gotland, Søren Norrby, i västra
Blekinge i ett desperat försök att återinsätta Christian II på Danmarks tron,
och under Norrbys ledning utbröt ett brett uppror i Skåneland för Christian
II:s sak. Adelsmannen Niels Brahe på Vanås framträdde som en engagerad ledare
när Norrby höjde upprorsfanan i nordöstra Skåne och uppges ha samlat en
bondehär på inte mindre än 8 000 man, med vilka han i Åhus förenade sig med
Norrbys underbefälhavare Otto Stisen. Søren Norrby satte sig snart i besittning
av hela Skåneland med undantag för de starkaste fästningarna. Därefter besteg
Søren Norrby, med allmogen bakom sig, S:t Libers hög vid Lund och utropade
Christian II till dansk kung. Sedan Norrby påbörjat en belägring av
Helsingborgs slott, landsteg Frederik I:s holsteinske härförare Johan Rantzau i
Skåne med 900 knektar och 400 ryttare samt artilleri, och förenade sig med den
danska adelshären under Tyge Krabbe, vilka dessutom nu var förstärkta med
svenska trupper. Dessa krossade sedan Søren Norrbys oövade bondehärar i två
blodiga slag vid Lund den 28 april och vid Bunketofta på Helsingborgsslätten
den 4 maj.
Blodbadet vid Lund
större än Stockholms. Om
slaget vid Lund har det berättats att kungahärens knektar högg ned alla bönder
de träffade på och att slakten fortsatte ända tills de skåneländska adelsmännen
lade sig emellan för att få slut på mördandet. Nederlaget vid Lund ändades med
förföljelse ända in i stadens domkyrka; 100 av Norrbys män dödades på Lunds
gator och torg medan 60 borgare som sökt sin tillflykt i domkyrkan släpades ut
och slaktades utanför helgedomen av knektarna. Bondehärens förluster i döda vid
Lund har beräknats till omkring 3 000 man. Den tyske arkitekten och
bildhuggaren Adam van Düren ristade på en pelare i domkyrkan: "Do mon
skreff 1525 ær des fridages dag sancti marcus dack vor lunden ein grøit iamer
geschacht dar blift uffer de vifftien hondert døet, geschotten unde geslagen
dat mongen de skonske viffter væl klagan." vilket översatt till svenska
blir "Då man skrev år 1525, fredagen efter Sankt Markus dag, skedde vid
Lund en stor jämmer. Där blev över femton hundra skjutna och slagna ihjäl.
Däröver månde de skånska änkorna väl klaga." Vid Bunketofta angav Rantzau
själv att 300 bönder dödats, medan han tog 1 500 tillfånga. Men Skibykrönikan
anger ett betydligt större antal dödsoffer då den berättar om ca 2 200 stupade bönder.
Søren Norrby fick slutligen själv kapitulera i Landskrona med villkoren, att
han skulle överlämna Gotland till Frederik I, men i stället erhålla Sölvesborgs
slott och län. Således kom han själv lindrigt undan, men bönderna råkade värre
ut. De fick dyrt betala för sitt uppror mot Frederik I och de skåneländska
herremännen. Tyge Krabbe ledde själv räfsten där bönderna tvingades lämna ut
sina ledare, vilka omgående avlivades genom halshuggning. Enskilda bönder och
deras hemsocknar fick betala dryga böter. Efter Søren Norrbys fiasko fanns det
blott två eller tre bönder kvar i en del socknar i norra Skåne och västra
Blekinge. Søren Norrby övergav dock inte Christian II:s sak, utan fortsatte
sitt krig till sjöss från Sölvesborg och Ronneby där han kapade danska, svenska
och lübeckska skepp. Då förenade sig Danmark, Sverige och Hansan om ett angrepp
mot honom, och i augusti 1526 krossades hans lilla flotta utanför Blekinges
kust. Søren Norrby själv lyckades emellertid undkomma och efter ett par års
fantastiska äventyr kunde han åter anmäla sig hos sin landsflyktige och fattige
herre Christian i Holland. Norrby stupade sedan i Christians svåger kejsar Karl
V:s tjänst, vid belägringen av Florens 1530. Niels Brahe till Vanås "en
fri mand aff Skaane, som var lam i baade sine been", och som slöt sig till
Søren Norrby under upproret, fick gå i landsflykt. Ett par gånger besökte han i
hemlighet sin hustru som satt i fattigdom i Skåne. Sista gången infångades han
vid Trelleborg och fördes till København där han halshöggs.